> Myran^

Ja, idag är de exakt 8 månader sen de bröts, de tog slut.
Det var inte meningen att såra dig.
Jag försökte göra de på bästa sättet.
Jag kunde inte göra de på ett annat sätt.
Jag märkte, och jag såg, hur jävla ledsen du blev.
Och hur besviken du va.
Precis som om du aldrig skulle förlåta mig.
Men jag vill ju inte leva med en lögn, att jag fortfarande inte älskade dig,
som jag gjorde förr.
Du ändrade dig, jag förstod aldrig varför.
Du va ju den bästa för mig,
du visste allt om mig. Precis allt.
Du va den enda som stannade hos mig när allt blev som de blev för mig.
Jag hade ingen annan än dig.
Jag hade inte en enda vän just då.
Jag blev lämnad av dem, medans du stannade.
Det var som om jag dränkte dig i mina tårar.
Du ställde upp till 110% för mig.
Du förstod verkligen, de märktes på dig.
Du gjorde verligen ditt bästa, du gjorde allt för mig.
Du kunde strunta i allt, för att de skulle bli bra för mig.
Du visade inför allt och alla hur mycket jag betydde för dig.
Det va inga problem med de.
Allt du önskade va att jag skulle må bra igen.
Du hjälpte mig med att kämpa vidare.
Utan dig hade jag inte klarat de.
Sedan förändrades allt, eller rättare sagt,
de va du som förändrade dig.
Jag förstod aldrig vad som hände med dig.
De enda jag fick höra om dig va skit.
Visst, vissa saker va faktiskt sant.
Du trodde att jag aldrig skulle få reda på va du höll på med.
Men du ska veta att när hela skolan, alla vänner, även dem i laget,
gick runt och sa de, så får jag också reda på de.
Jag frågade dig om det va sant, men självklart ljög du för mig.
Du visste hur jävla mycket jag hatade (som jag fortfarande gör) när någon ljuger,
de är de värsta som finns.
Jag stod inte längre ut med dig, jag orkade inte med all skit, och allt du gjorde mot mig.
Jag va tvungen att bryta de.
Många frågar mig fortfarande, idag;
hur kunde vara tillsammans med han?
varför gjorde du inte slut tidigare med han?
han va aldrig värd dig. osv.
När jag väl hade brytit med dig,
sa jag att vi fortfarande kunde vara vänner.
Men tydligen så gick de inte för. Du förstörde hellre för mig.
Precis allt. Du stod i vägen för allt! Du ljög för mina vänner om saker,
bara för att du ville att dem skulle lämna mig igen.
Allting runt omkring bara rasade.
Jag hade inte gjort dig nånting.
Och jag tänker fortfarande ibland, varför du gjorde som du gjorde mot mig.
Du va så jävla feg. Du bad andra att gå på mig. Så jävla feg...
Du vågade inte ens prata om varför du höll på så.
Du höll på i dagar, veckor, månader och förstöra för mig.
När jag en dag frågade dig, som jag hade gjort minst 10 ggr innan,
varför du höll så, så svarade du;
Det är för att jag fortfarande älskar dig.
Jag trodde inte det va sant.
Du förstörde skolan, träningen, min fritid för mig. Allt.
Och jag har fortfarande ingen kontakt med vissa av mina sk. "kompisar" tack vare dig.
Dem säger inte ens "hej" till mig längre!
En gång i tiden va du den bästa för mig,
den jag verkligen litade på.
Men nu är du den sista jag vill se.

Men nu står jag här och ler, och är glad för att det fortfarande inte är vi.
Jag har det mycket bättre nu.