22-23 Mars
Var jag med Stéff på stan. Vi stack dit direkt efter skolan. Jag köpte ett par skor och hon en tröja och ett par byxor. JAG BLEV KÄR I ETT NAVEL SMYCKE <3 Jag ville ha de. Vi va inne i stort sett alla affärer i hela stan. Taha, tanten inne på Parfymeriet va rolig. Eller rättare sagt ... STÖRD. Hon glodde också snett på oss den jäveln :/ Aja same shit. En annan mycket rolig sak va när Stéff provade den dära Madonna saken. När hon gick fram och tillbaka, så kommer en som jobbar där: ååh va kul att se nån provar den! Asså den är ju jätte häftig. Jag skrattade och Stéff skämdes, så hon vände ganska snabb in tillbaka till omklädningsrummet :) HELA DAGEN VAR SKOJ MED DIG <3
De va det :)
23/3
Idag, världens tråkigaste dag kan jag säga. Skolan sög totalt. Det brukar alltid finnas nåt som är roligt i skolan, men idag var det faktiskt ingenting. Och jag var inte heller på humör idag. Så när jag kom hem, fikade jag lite med mamma och pappa, sedan satte jag mig vi datan. Försökte få Tobbe att svara, men nehe, inget svar från han. Sedan hade jag ingenting att göra, så jag gick ut ca. 1 timme. Bara gick runt och lyssnade på musik. Jag älskar musiken, den gör mitt liv mycket lättare att leva och det bästa med den, de är att den aldrig sviker <3 När jag kom hem sen, så satte jag mig vid datan igen, då var Tobbe tillbaka vid datan. Han ringde upp mig på Skype. Ååh vad jag älskar att prata med han <3 Han får mig alltid att skratta. Kul att vi har börjat med det igen :)
Och just nu, gör jag inte så mycket ... tråkar, lyssnar på musik, chattar och skriver annat. Ikväll vet jag inte heller vad jag ska göra. Bara vara hemma iallafall. Kanske börjar att plugga inför musik-provet? Fast det är ju iförsig till på Torsdag :O
Hmm... de va lite konstigt av dig Anton här om dagen. Han sa i söndags kväll att han skulle skolka på Måndagen därefter bara för att vi skulle ha prov. Och så kom han inte :O Jag tror faktiskt att han skolkade .... men han säger att han var sjuk :) Men det kan man ju också skylla på :D
Tim, jag saknar dig. Det va ju länge sen vi träffades. Jag saknar alla dina roliga ideér, ditt skratt, stunderna då vi bara satt och pratade, eller då vi bara låg på golvet och glodde rakt upp i taket och tittade på "stjärnorna". Men vad hände? :/ Kom tillbaka NU! Det är inte som förr. Jag vet att allt ändras med tiden, men våran vänskap får inte ta slut. Snälla. Du ska veta att du betyder mycket för mig. Du är den enda som jag känner att jag alltid har vid min sida. Du ser ju direkt på mig om de är nåt som inte är bra. Du frågar alltid hur de är. Det är ingen annan som gör de. Bara du. Kan du förstå att jag saknar dig?! Du har sett mig gråta, du har sett mig vara arg, du har hört/sett mig skratta, du har till och med sett mig sova :O Du känner till alla mina sidor. Jag vet att du tror att jag har vart sur på dig, men nej jag varken är eller har vart det. Jag vet inte vad som har hänt med mig. Allt känns ju bara så jobbigt :/ Så tro inte att det är dig de är fel på! Jag hoppas att vi snart kan ha lika kul tillsammans som förr <3
Du kommer alltid att ha nyckeln till mitt hjärta, trots att du bara fyller det med smärta. Kan du inte förstå att jag håller dig så kär. Men tro mig jag vill inte ha det så här. Jag vill försöka glömma och alla minnen med dig gömma. Men det är inte alltid så lätt att göra allt rätt. Jag trodde det var kärlek, jag trodde allt va bra. Men sen kom det fram, det var en annan du ville ha, kunde du inte förstå att för mig var det hårda slag. Trots allt detta så kan jag egentligen inte förstå att det aldrig förblev vi två. Har du alldeles glömt bort dem kvällarna då vi hade det alldeles underbart? Om du redan glömt så kallar jag dig sjuk.
Men nu sitter jag här med bilder kvar, och det svaga minnet är på väg att rinna ut i sand. Hur kunde du göra detta mot mig, kan du inte förstå hur jag älskade dig? Om du inte hade ljugit så hade det varit lugnt, men det var det du gjorde och nu känns det bara skumt. För jag vet, jag hittar inte på nåt, jag vet att du ljög för mig.
Jag kommer aldrig mer att lita på dig, vad du än säger så kommer det alltid att vara så. Men nu är det dags att glömma, det är dags att ge upp. Nu börjar jag mitt eget krig, min egna lilla kupp. Jag behöver inte dig längre, gå vidare är vad jag ska. Jag håller huvudet högt trots att mina tårar rinner.
I mitt hjärta känner jag hur minnet sakta försvinner. Nu är det över, allt är slut.
Varför vill du aldrig förstå,
att jag hatar att jag älskar dig så?
Sometimes the person
you fall for,
isnt ready to catch you
Lämna mig, släpp taget.
Våga leva ditt eget liv,
inte genom någon annan
som är vackrare än dig.
Visa dig själv, ditt äkta jag,
så som du verkligen är.
Våga öppna dig
så som jag gjorde för dig.
Du gjorde mig illa.
Du är inte äkta, du är fejk.
Du lever fortfarande kvar
i en annans identitet.
Gå vidare,
släpp taget,
våga leva ditt eget liv.
Några av mina tankar och funderingar
Idag hade jag många funderingar och tankar om allt och alla. Jag var helt borta under skolan. Helt frånvarande. Många av er, frågade va det var. Men vadå? Är det dags nu, att ens orka lägga ner energi på att fråga va det är, när ni ändå inte bryr er? Det är få människor som jag förstår mig på. Är det alla andra det är fel på, eller är det bara mig? Det finns en i min klass, en, som jag faktiskt skulle kunna tänka mig kunna prata med. Men jag kommer aldrig säga vem. För jag är säker redan nu att jag aldrig kommer att säga nånting till nån. Jag litar inte på nån längre. Och det har jag inte gjort sen en person, en av mina sk. vänner sa just den där meningen till. Jag blev tårögd när den personen sa det till mig. Jag kommer ihåg dagen, som om det var igår. Vi chattade med varandra, vi småtjaffsade, men vi båda gjorde en så stor sak utav det. Onödigt?! Ja det var det. Sen när du skrev de, jag kan se de framför mig när jag satt där och läste det du skrev. Det tog på mig hårt ska du veta. Fastän vi blev vänner efter det så känner jag inte längre nån slags "trygghet" hos nån. Det är säkert ...jadu... 9 månader sen, ändå kommer jag ihåg det i exakta detaljer. Men aja, kanske sant de du sa? Jag kanske skulle ta åt mig? För mig finns inte heller ordet "evighet". Så är det bara. Läs och fatta, DET FINNS INTE!!! Man säger ofta; det kommer alltid att vara vi två, jag kommer alltid att älska dig osv. Kom ihåg, det är bara lögn. Okej, man kanske inte tycker det just då när man säger de. Jag har själv sagt det många gånger, men nu när jag tänker till så ångrar jag mig. Allting har ett slut, lyckligt eller olyckligt. Det är ju olika. Men ett slut kommer iallafall. Och ni som läser detta tänker säkert; varför sitta och skriva nånting sånt här? Vadå då? Bad jag ens dig att läsa? :S Bryr du dig inte, eller nånting sånt, behöver du inte heller lägga ner krafter på att läsa det heller. Jag vill inte ha dem dära klagande kommentarerna som kommer efteråt. Har du inte nånting med saken att göra, så behöver du inte heller bry dig. That´s it.
