dränk dina sorger. dags att bli lycklig igen!
yepp... länge sen man skrev här :O
Du kommer alltid att ha nyckeln till mitt hjärta, trots att du bara fyller det med smärta. Kan du inte förstå att jag håller dig så kär. Men tro mig jag vill inte ha det så här. Jag vill försöka glömma och alla minnen med dig gömma. Men det är inte alltid så lätt att göra allt rätt. Jag trodde det var kärlek, jag trodde allt va bra. Men sen kom det fram, det var en annan du ville ha, kunde du inte förstå att för mig var det hårda slag. Trots allt detta så kan jag egentligen inte förstå att det aldrig förblev vi två. Har du alldeles glömt bort dem kvällarna då vi hade det alldeles underbart? Om du redan glömt så kallar jag dig sjuk.
Men nu sitter jag här, och det svaga minnet är på väg att rinna ut i sand. Hur kunde du göra detta mot mig, kan du inte förstå hur jag älskade dig? Om du inte hade ljugit så hade det varit lugnt, men det var det du gjorde och nu känns det bara skumt. För jag vet, jag hittar inte på nåt, jag vet att du ljög för mig.
Jag kommer aldrig mer att lita på dig, vad du än säger så kommer det alltid att vara så. Men nu är det dags att glömma, det är dags att ge upp. Nu börjar jag mitt eget krig, min egna lilla kupp. Jag behöver inte dig längre, gå vidare är vad jag ska. Jag håller huvudet högt trots att mina tårar rinner.
I mitt hjärta känner jag hur minnet sakta försvinner. Nu är det över, allt är slut.
Varför vill du aldrig förstå,
att jag hatar att jag älskar dig så?
Sometimes the person
you fall for,
isnt ready to catch you
Lämna mig, släpp taget.
Våga leva ditt eget liv,
inte genom någon annan
som är vackrare än dig.
Visa dig själv, ditt äkta jag,
så som du verkligen är.
Våga öppna dig
så som jag gjorde för dig.
Du gjorde mig illa.
Du är inte äkta, du är fejk.
Du lever fortfarande kvar
i en annans identitet.
Gå vidare,
släpp taget,
våga leva ditt eget liv.
Jag känner din hand i min, men är ändå inte trygg. Jag ser dina lugna ögon, men känner mig förvirrad. Jag hör din röst viska att du älskar mig, men varför skulle jag tro på dig? Jag har frågor ingen kan besvara, tankar ingen kan förstå. Mina känslor är långt ifrån ljusa och din närvaro gör inte saken bättre.
Är det dags nu, att ens orka lägga ner energi på att fråga va det är, när ni ändå inte bryr er? Det är få människor som jag förstår mig på. Är det alla andra det är fel på, eller är det bara mig? Jag har svårt att lita på folk. Och det har jag inte gjort sen en person, en av mina sk. vänner sa just den där meningen till. Jag kommer ihåg dagen, som om det var igår. Vi chattade med varandra, vi småtjaffsade, men vi båda gjorde en så stor sak utav det. Onödigt?! Ja det var det. Sen när du skrev de, jag kan se de framför mig när jag satt där och läste det du skrev. Det tog på mig hårt ska du veta. Fastän vi blev vänner efter det så känner jag inte längre nån slags "trygghet" hos nån. Det är säkert ...jadu... 10 månader sen, ändå kommer jag ihåg det i exakta detaljer. Men aja, kanske sant de du sa? Jag kanske skulle ta åt mig? För mig finns inte heller ordet "evighet". Så är det bara. Läs och fatta, DET FINNS INTE!!! Man säger ofta; det kommer alltid att vara vi två, jag kommer alltid att älska dig osv. Kom ihåg, det är bara lögn. Okej, man kanske inte tycker det just då när man säger de. Jag har själv sagt det många gånger, men nu när jag tänker till så ångrar jag mig. Allting har ett slut, lyckligt eller olyckligt. Det är ju olika. Men ett slut kommer iallafall.
Och föresten... ni som läser de här behöver inte komma med er klagande kommentarer. Jag behöver inte dem >.<
That´s it.
Jag har svårt för att se på dig.
Jag har svårt med att vara där du är.
Att se dig stå där, ljuga och skryta inför alla,
är något som gör mig `besviken´
Jag vet att jag inte har nåt med dig eller ditt liv att göra.
Men du sårar fortfarande.
Jag vet hur det känns att bli lurad av dig.
Så många gånger jag blev de.... uh!
Men ändå visste du att jag skulle få reda på sanningen?
Det enda jag vill är att du ska försvinna.... långt bort härifrån.
Vill inte se dig mer.
Jag känner din hand i min, men är ändå inte trygg. Jag ser dina lugna ögon, men känner mig förvirrad. Jag hör din röst viska att du älskar mig, men varför skulle jag tro på dig? Jag har frågor ingen kan besvara, tankar ingen kan förstå. Mina känslor är långt ifrån ljusa och din närvaro gör inte saken bättre.
Du står kvar, lika stadig som du alltid är. Och ser mig glida iväg. Du sträcker inte ut en hand. Du bara ser mig i ögonen. Älskling, jag tror inte på telepati. Räck mig din hand. Du ser undrande på mig. Jag försöker få dig att förstå. Ordlöst. Jag vill skrika: SAVE ME! Jag vill springa rakt in i dina armar och jag vill att du ska hålla om mig. Men min röst är en viskning som knappast kan höras över vinden som blåser mig bort och iväg från dig. Mina ben lyder mig inte. Dem är så sköra så att jag vet att om jag försöker ta ett steg, mot dig, kommer dom brytas.
YOU CAN STOP ME! YOU KNOW IT. AND IT HURTS.
Jag glider ofrivilligt iväg från dig. Älskling, varför kommer du inte efter mig? Har jag tröttat ut dig och tagit all din energi, den du en gång hade? Älskling, är du trött? Jag ser smärtan i dina ögon, är det här ett slags farväl? Jag glider mot avgrunden. Du står kvar med en slags tomhet i dina ögon. Dina läppar formas till ett tomt skrik.
YOU CANT STOP ME! YOU KNOW IT. AND IT HURTS.
Du låter mig glida ifrån dig. Du är trött, och jag som har tagit all din energi, orkar du inte rädda. Inte en gång till. Jag kan inte se dina ögon, men jag kan känna din blick på mig. På min kropp, på mitt hår, på mitt ansikte. Jag vet att du ser mig. jag kan känna din blick bränna. Mina ögon bränner. En tår skapas.
