ÅNGRAR ALLT
Jag ångrar allt, precis allt. Jag tar tillbaka alla orden som jag sa till dig. Det var ett misstag, fan också. Ingenting spelar någon roll längre, och jag har noll koll men jag bryr mig inte. Jag orkar inte längre försöka vara glad mot dig, du tröttar ut mig med din obestämdhet, dina lögner och hela din falskhet. Man tänker att man är sårbar, men ändå starkast i världen.
Jag lät dig bestämma, jag lät mig själv gå med på dina villkor när du själv struntade i vad jag tyckte, ville och sa. Ingenting funkade om inte du gick med på de.
Och du tyckte tydligen att jag skulle be dig att säga förlåt när du hade gjort nåt som du visste att du sårade mig med. Jag va tvungen att be dig att säga förlåt, jag va tvungen att be dig tala sanning för mig.
Vet du hur mycket jag ångrar alla gånger jag sa förlåt till dig? Du gjorde ingenting, inte ett skit! Du bara va där, du bara höll käften och gjorde inte ett skit. Det var du som gjorde fel, ingen annan, men ändå så försökte du inte ens fixa de? Jag förstår mig inte på dig, jag förstår ingenting som har med dig att göra.
I början, i Maj månad, så kunde jag aldrig tro nånting sånt om dig. Aldrig. Du va inte den personen. De enda man såg hos dig var glädje. Man blev glad av att träffa dig.
Det var då, då jag började fundera på att berätta de jag länge velat tala om för någon, men aldrig har vågat. Jag ville så gärna att du skulle få veta. Men för att vara säker på om jag verkligen kunde lita på dig, som du sa, så väntade jag ett tag. Men det blev aldrig så att jag kunde lita på dig. Det blev aldrig av att jag sa nånting om de till dig.
Men efter ett tag var det inte så längre, att man bara kunde tro gott om dig. Inte då när sanningen om dig kom fram. Du trodde att jag aldrig skulle få reda på nånting, ellerhur? Om du hade vart smart så hade du berättat direkt, och inte dragit ut på de.
Jag gjorde, försökte iallafall, göra allt för dig. Jag kunde inte göra mer, men ingenting räckte till. Du blev aldrig nöjd. Tillsut förstod jag ingenting. Jag gav upp, berättade för dig att de inte kändes som att jag visste vart jag hade dig längre. Jag var dum själv, dum som trodde på att du skulle bry dig. Idiotisk var jag. Varför skulle jag tro de igentligen? Jag kom på de efteråt. Det var meningslöst att förklara för dig.
Nu är allting upp till dig, det vet du själv. Visst, skit i de om du vill. Jag tänker inte göra mer.
