> Myran^

I lite mer än nån månad har jag hållit det i schack.
Nu börjar allting komma tillbaka.
Sömnlösheten, hjärtat som rusar, paniken,
tårarna, skriken i min huvud och ångesten.

Jag vet att den är på väg,
jag kan veta att allting kommer snart.
Redan nu ligger jag rastlös i min säng om nätterna
eller så går fram och tillbaka genom lägenhetens rum,
med oförklarliga tårar rinnande ner för kinderna.
Till slut somnar jag alltid av utmattning,
och vaknar på morgonen med käkarna hårt ihopbitna,
huvudvärk och lakanet som ett rep brevid mig.

Det blir alltid värre framåt natten.
Om dagarna försöker jag hålla mig undan.
Jag gömmer undan mina paranoida tankar,
skuffar undan instabiliteten
och gräver ner det dåliga självförtroendet.
Kvar finns tomheten som aldrig försvinner.

En dag, och sedan kommer allting tillbaka igen.
Vandrandet, tårarna, ångesten.
Jag vill bort. Jag vet inte vart,
och det spelar väl egentligen ingen roll.
Bara jag slipper det.