> Myran^

Jag kommer ihåg när jag pratade med S.O (en persons förkortning) för nått/några år sedan om vad som hade hänt honom.. jag tyckte så jävla synd om dig på nåt sätt. Jag tyckte att det var helt sjukt. Att du inte va värd nånting sådant. Du är/va verkligen inte de, och jag menar det. Jag läste allt du skrev, blev ledsen själv. Fattade inte hur människor kunde göra nånting sådant dumt... och sjukt. Men tydligen så fanns de sånna, och jag vet det nu. Jag visste det då med när du berättade de, men ändå var jag inte lika säker på det som nu.
Men nu har själv kommit dit där du en gång va. Nu förstår jag ännu mer. Jag trodde inte det skulle hända mig. Men allting är ju inte omöjligt, och det vet jag om själv. Man ska inte ta något förgivet.
Nu vet jag verkligen hur du kände dig. Tro mig. Ingenting känns bra.