> Myran^

Jag tänker alltid väldigt mycket. Men ibland blir det bara för mycket. Om jag skulle säga allt jag tänkte skulle jag nog bli skickad till något psyksjukhus.

Och jag tänker mer än någonsin när jag hör låten.
Och jag tycker att förlåt är ett vackert ord, även om handlingen som leder till ett förlåt kanske inte brukar vara lika vacker. Det är väl det som betyder något. Och man kan bli arg på sina egna tankar, försöka gömma dom i något skåp som man kan låsa och slänga nyckeln i någon djup brunn. Ändå lyckas man alltid fiska upp den där nycken till skåpet någon gång och så är tankarna tillbaka.
Och ibland undrar jag om jag ska kalla dom vackra eller hemska. För jag vet inte om dom dödar mig eller håller mig vid liv. Ändå är det som att alla fel jag gjort genom livet håller mig uppe samtidigt som jag vet att jag förtjänade slagen.

Men när man tänker på hur ansiktet skulle se ut när jag krossat det mot den grå asfalten så ser man hur tankarna skadar men hjälper. För ibland vill man hellre krossa än väcka.
När ett barn lär sig att det är fult att gråta, så gör tårarna ont när dom sakta rispar upp djupa skåror i kinderna. Men tårarna blir ändå bara vackrare, och jag vill se dig gråta. Då vet jag att du litar på mig.

Tänk bara på om våra tårar kunde få smälta ihop till något vackert och oförstörbart. Ibland önskar jag att jag kunde få gråta lite mer, bara ibland, och bli så där liten som man inte får vara.
Och svagheten sitter kanske i styrkan i att inte vara svag. Jag önskar att jag kunde rädda de, men jag vet att det är svårt. En dag, kanske när man har slutat vattna kärleken med vodka, då ska jag finnas där som den skyddande ängeln.
Just nu är det bara livet som gör ont, jag minns inte hur det kändes när jag dog.

Och jag vet, det är svårt. Det är svårt att lägga ner hela sin själ och sitt liv i att försöka rädda någon man tycker så mycket om. Och det är ännu svårare att tänka att man misslyckats. Vi har försökt båda två.
Och när jag tittar upp mot stjärnorna och inser att dom är större än jag, att jag bara är en obetydlig punkt i universum så blir jag rädd. Men samtidigt vet jag att ingen med så stor makt skulle skapa något obetydligt eller något utan mening.
Det är svårt att rädda livet på någon som redan är död, men kanske kan vi rädda världen tillsammans.

Och lärare frågade hur man mådde, vad man tänkte, och folk frågade och brydde sig inte. Jag kunde bara vara tyst, för när jag sa något, sanningen till exempel, så försvann alla. Så vad tycker dom nu om min smutsiga sanning?
Och vad jag fick ut av tankarna som är tusen gånger fler och större än vad som skrivits nu, det vet jag inte. För ibland skrämmer jag upp mig själv så mycket att jag vid det här laget vet att den enda jag kan vara rädd för är mig själv.
Det är kanske därför ensamheten kan vara så skrämmande ibland. Men för det mesta är den bara vacker, för då kan mina tankar få leva utanför det där skåpet, och jag behöver inte ens låsa det.
Men när jag tänker på tankarna jag inte borde tänka, som att ge upp, så kan jag ibland nästan tro att det vore de bästa. Men innerst inne vet jag att jag inte kan. Jag kan inte ge upp. Jag får inte.
Och det har gråtits aldeles för många tårar, så det enda man kan göra nu är att gråta lite till. Eller vad tycker du?
Kanske kan jag bara avsluta allt det här med det där vackra ordet. Det där ordet som är vackert för att man gjort något fel. För det är väl bara då man kan säga det.
Men det är alldeles för många som leker med de dära, lilla men ändå de ordet som kan betyda så mycket. Ni som gör de, är ni själva rädda för sanningen? Eller varför gör ni som ni gör?
Det är inte alltid meningen med alla tankar och ord. Jag vet att du ser mig. Och förlåt för att jag tog första steget bort... jag gjorde det för att till slut komma närmre.