> Myran^

Allting började en sån liten grej.
Och självklart skulle du vara tvungen till att lägga dig,
som du alltid gör.
Det blir aldrig bättre utav de,
och det vet du själv.
Jag orkade inte mer,
jag stack härifrån.
Sedan hörde jag dina steg bakom, småspringandes.
Du ropade att jag skulle stanna,
efter en stund gjorde jag de.
Du ställde dig framför mig,
sa samma sak om & om igen.
Vi började gå därifrån "tillsammans".
Jag fick svårt att andas,
jag va tvungen att sätta mig ner.
Men du brydde dig inte.
De enda du sa till mig va att de inte va dina problem när jag knappt kunde andas.
De enda du skrek om va hur lite man betydde,
eller rättare sagt, att man inte betydde någonting.
Benen vek sig,
men jag kände att jag måste efter dig.
Reste mig, sprang efter dig.
Försökte ställa mig framför dig,
så att jag kunde få prata med dig.
Men nej, du ville inte.
Och du säger till mig att de är mig de aldrig går att prata med.
Sedan va de du som stack därifrån, eller jag med.
Vi gick åt två olika håll.
Efter några timmars vandrandas ute på kvällen/natten,
skickade du ett sms om att vi skulle mötas där Tim bor.
Båda gick dit,
du sa ingenting, du bara tittade mig,
och sedan vände dig om och gick.
Va tvungen att gå efter dig igen.
Sedan bröt de ihop igen, du gick åt ett håll,
du sa att jag skulle ta mina grejer o dra åt helvete.
Att du inte mer ville se mig.
Jag ringde hem, jag kände att jag va tvungen att prata med min bror.
Han tvingade mig att komma hem,
och jag gjorde som han sa.
Och då va du redan där,
bara tittade på mig med dem dära ögonen,
ja hela ditt uttryck sa allt...